Idag skvallrar vågen om 54 kilo och 2 hekto.
Det börjar arta sig.

Idag:
En skiva valnötsbröd m. Philadelphia cream cheese + tomat
Melon/apelsinsallad (uppskattar det till 3 dl)
Sushi (2 maki + 2 nigiri)
Kolsyrat vatten i mängder

Ihhh

Låg i sängen och abstinensskakade i världens suktarmode igår kväll. Allt jag kunde tänka på var Karamellkungaståndet på ICA. Lyckades iallafall stå emot och höll mig till en kopp te istället. Idag är det fortfarande ett enormt sug. Ska förbi ICA idag och köpa middagsmat till familjen. Kommer gå åt helvete så jag tror bestämt jag ska tillåta mig att köpa några godisar iallafall, bättre att äta 5 st och känna sig halvnöjd med dagen än att vräka i sig ett halvt kilo och ångra sig resten av kvällen.

Vet inte om det är att vara konsekvent eller ej - men så får det bli.

Minestronesoppen blev bra. Tyvärr hade mamma köpt med sig en baguette hem. En baguette jag åt alldeles för många skivor av. Nu är ångesten här och min mage kommer att svälla upp och jag tappade allt sug inför den planerade utgången med gamla klasskompisar ikväll. Stannar hemma istället.

Det här dödar mitt sociala liv.

Kaos

Freakade ur totalt nyss. Hade kommit hem från en milslång promenad och kände mig fast besluten om att inte äta något. Sedan kommer mamma hem och börjar fråga vad vi ska äta till middag. Då klarar jag inte av att behärska mig längre. Ju mer hon föreslår, desto tvärare säger jag nej. Tillslut lyckades vi kompromissa fram en minestronesoppa, efter att jag gråtit och hyperventilerat, medan mamma smått orolig ändå intagit krigsposition. Tyvärr slipper jag inte risonin i den (är ju mission impossible att försöka peta ut), men jag får väl försöka hålla mig till buljongen så gott det går.

Är helt säker på att mamma inte har minsta misstanke om att jag har problem med att äta (och att inte äta), men om jag håller på såhär i fortsättningen så vet jag inte alls hur det kommer sluta.

Det är ett helvete att bo med sin familj igen. Längtar tillbaka till min egna lägenhet på andra sidan Sverige där jag kan äta vad och när och hur jag vill. Har bara några veckor kvar här, sen börjar höstterminen.

Måste behärska mig nu. Full kontroll.

Dagens hittills

Frukost:  

Två koppar kaffe (varav en au lait).

Lunch:

En apelsin.

Middag:

Hamburgare (med bröd som jag petade bort, dvs. biff + grönsaker) m. ett 20-tal pommes frites. (Det var dock en finare restaurangvariant på burgare så jag slipper den annars automatiskt påträngande McÅngesten). 

Ett glas Coca-Cola.

Mmmm milk.

  

Utflyktsdag. Matdag. 

Har inte gått katastrofalt, dock inte heller bra. Tänker förlåta mig själv. 

Känner mig själv så pass väl att det inte är värt att sätta hårt mot hårt idag. Man ska förlåta. 

Skål

Trots (nästan) en flaska vin igår så hade jag tappat vikt när jag vägde mig imorse. Låg på 55. Det går nedåt. Undrar dock om det inte bara var alkoholen som torkat ut mig så jag tappat vätska.

Det är så otroligt konstigt det där med alkohol. Dricker väl alkohol ett par gånger i veckan nuförtiden. Dock är det i nivå med ett glas vin till maten eller en mojito i mammas sällskap, alltså är det inga mängder att tala om. Det var väldigt längesen jag var ute på klubb (bortsett från igår då). Varför bryr man sig bara om matkalorier när det är alkoholkalorier som är de riktigt luriga?

Har kommit igång med träningen rätt bra nu. Springer lätt och promenerar hårt. För ett par dagar sedan gick jag en skön tvåtimmarsrunda. Tyvärr så har mina rätt nya, fina och framför allt alldeles för dyra joggingskor börjat knarra och ha sig. Måste bege mig för att försöka mig på en reklamation tror jag. Störigt.

Jag känner mig laddad. Jag har hittat rätt känsla.
(Tankar som infinner sig mellan 23.00 och 03.00 varje natt).
Men nu är det på riktigt.

Yoghurt

Lite jobbigt det här med att bo hemma hos familjen på semestern.
Allt blir fel.

Pappa ska köpa yoghurt till mig och undrar om jag ska ha någon särskild smak eller fetthalt (och då vill jag skrika 0,5% med mild naturell smak men kan inte för att jag inte vill väcka misstankar). Han köper en mild naturell med 3% fett. Jag tackar så mycket, ställer in den i kylskåpet med en klump i halsen och går in på mitt rum och gråter.

Stackars snälla lilla fina pappa.

- Nej tack, det är bra!

Stod (för ovanlighetens skull, hehe) och reflekterade lite över mina matvanor i förhållande till det sociala idag. Kom fram till att jag hatar att tacka nej till saker. Jag glider ofta längs med vett och etikett - man tackar helt enkelt inte nej. Det är fult att tacka nej. 

Kom även fram till att jag alltid äter mycket när jag är med familj och närstående. Snudd på överdrivet mycket faktiskt.  Ofta är det även jag som tar initiativ till ätande, trots att jag varken är sugen eller hungrig. Tror det är sammankopplat med att jag absolut inte vill väcka äs-misstankar. 

När jag rör mig bland folk jag inte känner särskilt väl så har jag väldigt lätt för att stå emot mat. När jag jobbade i ett kontorslandskap där vi anställda samlades i köket eller samlingslokalen för att äta lunch och fika ihop fick jag världens kickar om jag åt lite eller inget alls. När man inte känner någon särskilt väl behöver man sällan vara rädd för att bli pikad. Att många av de som arbetade där drog storlek "större" och att de som var i min storlek alltid plockade fram en Billys-pizza gjorde det liksom ännu mer underbart. (Som en liten parantes här så kan jag tillägga att det bara blev obekvämt vid ett tillfälle. Det var när lunchens samtalsämne gled in på olyckor på kontoret, och om tidigare tillfällen då ambulans hade kommit, som någon nämnde att en tjej svimmande och blev ambulanshämtad för att hon inte ätit något på tre dagar. Gissa vem som fick alla blickar? Precis).

För att återknyta till vad detta egentligen skulle handla om så insåg jag även att jag har problem med att stå emot mat när jag är ensam, vilket är ett stort problem eftersom jag älskar att allena umgås med mig själv. Är det då inte löjligt att den som man har allra svårast att tacka nej till mat inför är just en själv?

WIENERBRÖD

not gonna tell you more

Komplikationer

Jag önskar att jag kunde vara nöjd med mig själv och mina handlingar någon gång. Har jag sprungit flitigt så tänker jag att "nu är jag minsann värd en smörgås" fastän jag är väl medveten om att jag kommer ångra mig sen. Sedan klarar jag sällan av att avleda tanken utan skrider iväg till handling och tar en smörgås. Efteråt ångrar jag mig så förbannat och tänker att "jag är så jävla dålig som inte ens kan stå emot en smörgås". Så håller det sedan på.

Är säker på att ni känner igen er i detta, så den stora frågan är: hur vänder jag det?
Är det övning-övning-övning? Straffmetoder? Hundvalpsmetoden med clicker och tuggben?

Avund/1974

Britt Ekland som Bondbrud på TV4 ikväll.
Vilken motivation. Vill också vara snygg i bikini.

Kurnikova next

Har spelat tennis i hela 2 timmar. Nu var det väl i och för sig inte den hårdaste matchen, men det känns bra att faktiskt röra på kroppen lite utan att tänka på att man gör det. Fokusera på bollen och inte andningen eller sträckan.

In:
1 dl blåbär + 1 dl mellanmjölk
3 små skivor melon
2 st kvadratdecimeter-stora bitar av hemgjord vegansk pizza (dvs ostfri)
2 dl Coca-Cola (vanlig tjockiscola)

Ut:
2 timmar icke avancerad tennis
3 km jogging