Och så kom det en äckeldag. Gröt till frukost, kollegorna lurar med mig på fine dining-lunch och så har jag ätit en glass ikväll. Önskar att jag kunde njuta.

Har en envis infektion i kroppen som hämmar mig från att träna. Tvingas därför hålla igen mycket på maten för att förhindra onödigt hårda tankar. Tror inte att jag skulle gå upp nämnvärt även om jag åt, men det har känts bättre att utesluta ändå.

Jag har alltid varit mer pro-ana än pro-hälsosam i huvudet. Även om detta varit en ofrivillig inställning till viktnedgång har det ändå gjort att jag fascinerats mer av de som kan stå emot mat än de som väljer att äta hälsosamt. Det är ju självklart en vidrig inställning, men så har det varit. Det jag nu börjat känna är att jag vill lämna ångestfyllda tonår bakom mig. Jag har varken ork eller tid till att "krångla" längre. Jag vet att jag inte kommer kunna bli av med min ätstörning på egen hand än på ett tag, men jag ska försöka knuffa den mot ett lite mer hållbart håll.

Ovan nämnda tankar gör att jag får en känsla av att jag sviker mig själv och vad jag kämpat för (att inte äta). Samtidigt vet jag att det inte är hållbart att "vara tonåring" till matsynen när man passerat 20-sträcket för ett tag sedan och därmed behöver kunna reda sig själv och lägga fokus på annat som är viktigare för livet och framtiden i stort.

Mitt kärleksliv äter  upp mig inifrån. Jag är så innerligt tacksam att jag har ett jobb att gå till och som tillåter mig att jobba över hur mycket jag vill. Snacka om att arbeta bort sina känslor. Borde egentligen hålla den här bloggen till det matrelaterade, men just nu ligger äs-tankarna lite mer i periferin (trodde aldrig denna dagen skulle komma). Hatar att slitas mellan relationer.

Vikten ligger iallafall stilla, kan jag meddela er tappra läsare som kämpar er in dagligen - min frånvaro till trots. Behöver nog ändra lite på detta. Bra att få skriva av sig.