För några veckor sedan delades det ut en hel del giveaways med hälsoanknytning på mitt kontor, då företaget gjort en "hälsosatsning" på personalstyrkan. Bland dessa fanns en dag Naturdiet Mealbars. Kändes som dubbla budskap att de uppmanar till bättre hälsa och samtidigt delar ut bantningsbullshit (för det är ju vad det egentligen är). Jag tackade iallafall och tog emot ett par förpackningar i farten på väg upp till min våning. I trappan började jag läsa lite på innehållsförteckningen och såg då texten "Produkten bör inte användas av personer med ätstörningar/spiseforstyrrelser". Everyday I'm hustlin.

Just nu lever jag på Varma Koppen och alkohol, inte så hälsosamt med andra ord.

Det tar tid och kraft att blogga, så där har ni anledningen  till den relativt dåliga uppdateringen. Själva skrivandet i sig är ju inte så jobbigt, men när jag väl äs-surfar (tumblrar/bloggar/läser äsbloggar) så fastnar jag väldigt lätt framför datorn i timmar. Just nu har jag annat att lägga fokus på och därför försöker jag hålla mig borta för tillfället.

Har ikväll beskådat entréerna till en studentbal som hölls i närheten. Den ena klänningen osmakligare än den andra, men det ska jag låta bli att kommentera vidare (för om jag väl kommer igång på den punkten så vet jag att det också blir svårt att stoppa).

Vad jag kom att tänka på när jag stod där var att jag nästan inte såg till en endaste smal tjej. De flesta som dök upp var minst "normalviktiga" (vet egentligen inte hur och när jag ska använda ordet normalvikt när det dels är er andra ätstörda jag i huvudsak försöker föra dialog med, men även med tanke på att jag tycker att jag är för stor och ändå ligger inom bmi-spannet för undervikt). Av flera hundra, mer eller mindre lättklädda, tjejer kunde jag inte tycka att en enda var smal nog. Förstår inte.

Blir så förvirrad av alla tankar som sliter mig itu.

Jag vill ha en sexig kropp som jag kan vara stolt över att visa upp. Jag vill fysiskt kunna bevisa både för er, för andra och för mig själv att jag är målmedveten och duktig. Jag vill chockera. Jag vill att det ska snurra till lite i huvudet när jag ansträngt mig. Jag vill att mina byxor ska sitta bra. Jag vill inte ge upp innan jag har känt mig nöjd minst en gång. Jag vill vara smalare.

Jag vill inte vara vuxen och ha en ätstörning. Jag vill kunna sköta mitt jobb och lite till. Jag vill känna mig bekväm med att äta mat. Jag vill känna mig bekväm med att dricka vin. Jag vill inte vela mellan yoghurt på grund av någon fettprocenthalt hit eller dit. Jag vill orka med att ta för mig av det fina som livet erbjuder och skaffa mig det som inte är inom räckhåll.

Helvete.
Det här är så tröttsamt.
Jag känner mig så ensam i detta.

Har gjort ett litet uppehåll i egenskap av bloggskribent. Har haft väldigt mycket att göra på senare tid. Nytt boende, nytt jobb och nya vänner. Skönt att det händer lite i mitt annars så stilla liv. Jag har senaste veckorna tappat bort (nästan) allt vad matångest heter. Har inte vägt mig på flera veckor och när jag gjorde det igår så låg vikten kvar där jag "lämnade" den.

På ett sätt har det varit väldigt befriande att livet inte kretsat kring mat, men på ett annat sätt så har jag också stundvis saknat känslan som kommer med självkontrollen och den viktminskande mattaktiken.

Jag vet att jag egentligen är för smart och har för mycket värdefullt i mitt liv för att längta tillbaka till en ångest och ta möjligheten att förstöra för mig själv. Ändå kan jag inte släppa detta helt. Den här båten rider på vågor och jag är en idiot som inte försöker hoppa tillbaka till kajen medan jag nu har chansen att göra det relativt torrt och smärtfritt.

Medveten och självdestruktiv.
Vad håller jag på med?