quod me nutrit me destruit / what nourishes me also destroys me

Ätit fett och socker konstant sedan fredag eftermiddag. Skäms så förbannat. Har dock varit duktig med fysandet och tagit långa och flåsiga promenader varje dag. Orkar inte riktigt med att älta mitt ätande just ju, känner på mig att jag snart är på fötter med detta.

Är förresten väldigt sugen på att festa loss lite (tänkte skriva typ "get drunk n' laid" men sen insåg jag hur töntigt det lät + att jag har en pojkvän som duger fint, haha). Var längesen jag var ute och svassade med lite alkohol i kroppen.

Känner mig väldigt pinsam som lägger upp bilder på Blake Lively titt som tätt, men med en ursäkt som "att hon är vacker" så tycker jag att det är helt okej. Är förresten stolt över att jag tycker att hon är snygg, hon är ju liksom inte trådsmal. Känns sunt från min sida.

Idag har jag petat i mig yoghurt, frysta ICA-hallon (med den stora salmonellaskräcken som följer) samt otaliga koppar te. Köpte förresten te för över hundra spänn igår. Känns både bra och dåligt.

Nu har jag inte vägt mig på några dagar, men sist jag gjorde det låg jag på 56 kg. Hoppas att jag ligger kvar. Tyvärr känner jag mig äcklig och plufsig ändå eftersom gårdagens middag blev en pizza. Huh.

Lagat mat hela dagen, så nu är jag inte hungrig längre.

Mötte en bekant när jag var på väg till bussen idag. Hon höll en take-awaypåse fylld till bredden med pommes frites i ena handen och en flaska Coca-Cola i den andra. Själv kände jag mig som världens lättaste på fastande mage. Jag såg hennes skam på långt håll och vi skojade om att man visst fick äta pommes frites fastän klockan bara hunnit slå 15. "Ju mer du äter, desto smalare ser jag ut att vara", tänkte jag och traskade vidare. 

Igår var det grönsaker, vatten och te för hela slanten. Kändes riktigt bra. Tyvärr är jag sjuk igen. Döont i halsen och en kropp som inte orkar någonting. Kan dock inte kopplas ihop med matintaget då jag åker på sjukdomar i samma omfattning under de perioder som jag äter normalt.

Igår funderade jag lite på vad jag har för målsättningar. Plötsligt blev jag lite osäker på  om jag har realistiska mål. Jag kan exempelvis se den "perfekta" rumpan framför mig, den rumpa som jag vill ska sitta på mig. Men under de senaste veckorna har jag funderat på om det är ens är fysiskt möjligt, ens med alla uppoffringar och träningsformer i världen. Kanske kan jag inte få den där rumpan ens om jag går ned 20 kg (ok, jag vet att jag kommer ha NOLL rumpa och jag går ned 20 kg, men ändå). Kanske måste man ha en helt annan typ av kropp. Trots att jag har massor med träningskunniga människor omkring mig i vardagen (och dessutom har hela Flashback Forum till mitt förfogande) så kan jag liksom inte få ur mig frågeställningen. Det är jävligt jobbigt.

Jag lever fortfarande, om någon undrar.

Storhelgerna som passerat har gått helt okej, matmässigt sätt. Ser fram emot våren nu. Känns som om jag håller på att landa i en mindre turbulent livsstil. Hoppas att känslan håller i sig. Men stora vårdepressionen brukar ju drabba alla, så man ska väl inte ropa "hej" riktigt än. 

Nu ska jag sluta vara pessimistisk. Det har gått bra med maten idag. En av de lokala mejerierna har lanserat min favorityoghurt i en lättvariant. Jag har kommit i mina byxor som varit för små senaste månaden. Jag har inte vägt mig på ett tag nu, men jag tror att jag väger mindre än sist jag gjorde det. Jag var och simmade under mellandagarna och jag kände mig rätt snygg. Så visst känns livet rätt okej. 

Nu ska jag trycka i mig en skvätt yoghurt, magen skriker och svider för stunden. 

Nom-nom-nom.