Grattis på tvåårsdagen bloggen.
Det firar vi med ett binge eating-kalas.

Om nästan exakt en vecka har den här bloggen funnits i två år. Känns lite fint, men mest tragiskt. Mitt liv har hunnit förändras oerhört och jag har fått uppleva otroligt mycket under dessa två år, men samtidigt står jag kvar på precis samma ställe och trampar. Vikten är nästintill exakt densamma och min inställning till min vikt likaså.

Nu blir det allvar. Jag tror att jag börjar förstå hur jag fungerar, vem jag vill vara och att jag behöver konkreta mål och ramar för att komma någon vart.

Samma funderingar som hopar sig i huvudet den här tiden varje år. Solen visar sig oftare, vilket leder till funderingar kring sommarens form. Även om jag klart brukar överskatta det antal sommardagar som spenderas i bikini så vet jag hur arg jag brukar vara på mitt äckliga "mars-jag" som inte kunde hålla disciplinen.

Tidigare i veckan uppstod ett klart absurt ögonblick strax innan kassorna på ICA. Jag hade en korg innehållande selleri, fyra light-Red Bull och tvättmedel. Framför mig stod en tjej med en drös Shitakenudelpåsar i sin korg. Våra blickar möttes när jag sträckte mig efter  ett flerpack Coca-Cola zero medan hon skulle ha samma produkt i flaskmodell. Hon hade långa fina ben men och ett trött och sjukt ansikte. Det blev en slags blick av samförstånd. Det sista jag vill just nu är att känna mig sliten. Förut kunde jag riktigt längta efter att vara orkeslös. Det vill jag inte länge vara. Jag vill bara vara smal och fräsch.

Har försökt att skriva här några gånger nu - men misslyckats.

Just nu har jag full fart med studier och lite jobb vid sidan av. Mår egentligen lite för dåligt för att kunna prestera bra, jag känner att jag hamnat i en svacka. Har svårt att stiga upp på morgnarna. Ställer in (roliga) planerade saker för att ligga hemma och sova istället. Varannan dag har jag all kraft i världen och mår tipptopp, varannan dag så vill jag bara ligga hemma och dra för persiennerna. De dagar jag faktiskt är verksam mår jag himla bra, ändå lyckas jag inte hålla mig där. Självdestruktion?

Vikten ligger väl kvar på standard - dvs. 50-någonting. Jag äter typ godis och selleri, så jag kan inte påstå att jag kämpar bra. Kommer mig aldrig ut för att träna heller. Orkar ärligt talat inte att kämpa för stunden.

Killen jag träffar just nu (kk-nånting, jag tror inte att någon av oss riktigt vet vad vi har - vilket inte sällan är rätt dumt och otaktiskt att inte ha klargjort) ger mig så mycket komplimanger och visar så tydligt rent fysiskt hur mycket han gillar min kropp. Jag blir bitvis glad och stolt, men kan tyvärr ändå inte ta åt mig helt och hållet. Det känns som att jag skulle svika mig själv om jag accepterade hur jag såg ut nu och att jag inte kan ge upp det jag jobbat för bara för att han tycker att jag är sexig. Men det är klart - lite biter det ju. Jag kan iallafall känna mig sexig och bekväm med min kropp i hans sällskap - vilket ju är himla skönt.

Jag tror att jag kanske skulle kunna må bättre om jag faktiskt erkände för andra att jag har en ätstörning och kunde tillåta mig själv någon form av behandling, men jag känner att jag fortfarande tänker med en tonårshjärna när det kommer till detta (och den skriker emot). Jag är inte redo att ta itu, bryta ned, bryta ihop och slutligen vinna än - men kanske snart.