Just nu har jag full fart med studier och lite jobb vid sidan av. Mår egentligen lite för dåligt för att kunna prestera bra, jag känner att jag hamnat i en svacka. Har svårt att stiga upp på morgnarna. Ställer in (roliga) planerade saker för att ligga hemma och sova istället. Varannan dag har jag all kraft i världen och mår tipptopp, varannan dag så vill jag bara ligga hemma och dra för persiennerna. De dagar jag faktiskt är verksam mår jag himla bra, ändå lyckas jag inte hålla mig där. Självdestruktion?
Vikten ligger väl kvar på standard - dvs. 50-någonting. Jag äter typ godis och selleri, så jag kan inte påstå att jag kämpar bra. Kommer mig aldrig ut för att träna heller. Orkar ärligt talat inte att kämpa för stunden.
Killen jag träffar just nu (kk-nånting, jag tror inte att någon av oss riktigt vet vad vi har - vilket inte sällan är rätt dumt och otaktiskt att inte ha klargjort) ger mig så mycket komplimanger och visar så tydligt rent fysiskt hur mycket han gillar min kropp. Jag blir bitvis glad och stolt, men kan tyvärr ändå inte ta åt mig helt och hållet. Det känns som att jag skulle svika mig själv om jag accepterade hur jag såg ut nu och att jag inte kan ge upp det jag jobbat för bara för att han tycker att jag är sexig. Men det är klart - lite biter det ju. Jag kan iallafall känna mig sexig och bekväm med min kropp i hans sällskap - vilket ju är himla skönt.
Jag tror att jag kanske skulle kunna må bättre om jag faktiskt erkände för andra att jag har en ätstörning och kunde tillåta mig själv någon form av behandling, men jag känner att jag fortfarande tänker med en tonårshjärna när det kommer till detta (och den skriker emot). Jag är inte redo att ta itu, bryta ned, bryta ihop och slutligen vinna än - men kanske snart.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar