Grattis på tvåårsdagen bloggen.
Det firar vi med ett binge eating-kalas.

Om nästan exakt en vecka har den här bloggen funnits i två år. Känns lite fint, men mest tragiskt. Mitt liv har hunnit förändras oerhört och jag har fått uppleva otroligt mycket under dessa två år, men samtidigt står jag kvar på precis samma ställe och trampar. Vikten är nästintill exakt densamma och min inställning till min vikt likaså.

Nu blir det allvar. Jag tror att jag börjar förstå hur jag fungerar, vem jag vill vara och att jag behöver konkreta mål och ramar för att komma någon vart.

Samma funderingar som hopar sig i huvudet den här tiden varje år. Solen visar sig oftare, vilket leder till funderingar kring sommarens form. Även om jag klart brukar överskatta det antal sommardagar som spenderas i bikini så vet jag hur arg jag brukar vara på mitt äckliga "mars-jag" som inte kunde hålla disciplinen.

Tidigare i veckan uppstod ett klart absurt ögonblick strax innan kassorna på ICA. Jag hade en korg innehållande selleri, fyra light-Red Bull och tvättmedel. Framför mig stod en tjej med en drös Shitakenudelpåsar i sin korg. Våra blickar möttes när jag sträckte mig efter  ett flerpack Coca-Cola zero medan hon skulle ha samma produkt i flaskmodell. Hon hade långa fina ben men och ett trött och sjukt ansikte. Det blev en slags blick av samförstånd. Det sista jag vill just nu är att känna mig sliten. Förut kunde jag riktigt längta efter att vara orkeslös. Det vill jag inte länge vara. Jag vill bara vara smal och fräsch.

Har försökt att skriva här några gånger nu - men misslyckats.

Just nu har jag full fart med studier och lite jobb vid sidan av. Mår egentligen lite för dåligt för att kunna prestera bra, jag känner att jag hamnat i en svacka. Har svårt att stiga upp på morgnarna. Ställer in (roliga) planerade saker för att ligga hemma och sova istället. Varannan dag har jag all kraft i världen och mår tipptopp, varannan dag så vill jag bara ligga hemma och dra för persiennerna. De dagar jag faktiskt är verksam mår jag himla bra, ändå lyckas jag inte hålla mig där. Självdestruktion?

Vikten ligger väl kvar på standard - dvs. 50-någonting. Jag äter typ godis och selleri, så jag kan inte påstå att jag kämpar bra. Kommer mig aldrig ut för att träna heller. Orkar ärligt talat inte att kämpa för stunden.

Killen jag träffar just nu (kk-nånting, jag tror inte att någon av oss riktigt vet vad vi har - vilket inte sällan är rätt dumt och otaktiskt att inte ha klargjort) ger mig så mycket komplimanger och visar så tydligt rent fysiskt hur mycket han gillar min kropp. Jag blir bitvis glad och stolt, men kan tyvärr ändå inte ta åt mig helt och hållet. Det känns som att jag skulle svika mig själv om jag accepterade hur jag såg ut nu och att jag inte kan ge upp det jag jobbat för bara för att han tycker att jag är sexig. Men det är klart - lite biter det ju. Jag kan iallafall känna mig sexig och bekväm med min kropp i hans sällskap - vilket ju är himla skönt.

Jag tror att jag kanske skulle kunna må bättre om jag faktiskt erkände för andra att jag har en ätstörning och kunde tillåta mig själv någon form av behandling, men jag känner att jag fortfarande tänker med en tonårshjärna när det kommer till detta (och den skriker emot). Jag är inte redo att ta itu, bryta ned, bryta ihop och slutligen vinna än - men kanske snart.

Sista månaden har infattat lite väl mycket sex, drugs and rock n' roll för lilla fröken Donut. Nu är jag tillbaka på banan snart tror jag. Går iallfall inte upp i vikt, vilket känns positivt. Ska försöka skriva ett lite mer seriöst blogginägg inom de närmsta dagarna. Förklara läget.

So long.

Just nu går mitt liv ut på att dricka buljong, häcka på universitetsbiblioteket, hänga med min fantastiska kk och kämpa med lite träning. Känns förvånansvärt bra, måste jag säga.

Det närmar sig jul igen. Känns som att jag har bloggat länge när jag kan skriva så. Har en rätt stor bekantskapskrets i höst, vilket får mig att frukta alla glöggfester som kommer att komma sig ur detta. Socker och sprit. Hur ska det gå?

Jag är så förbannat trött på att vara sjuk hela tiden. Är alltid för sjuk för att träna (vilket gör att jag glufsar i mig äckliga saker "eftersom jag ändå inte kan träna"). Går inte upp i vikt av dålig kosthållning, går bara inte ned i vikt. Just nu springer jag hos min läkare titt som tätt och lämnar blodprover och blir klämd på. Först pratade de om den elaka kräftan, nu verkar de ha ändrat sig - vilket jag är innerligt tacksam för. Vill bara bli frisk.

Jag har en superplan på gång, både vad gäller mat och träning. Längtar tills jag orkar röra på mig ordentligt igen. Har förvånansvärt mycket energi i huvudet just nu, det är bara kroppen som inte ställer upp för mig.

Har  gått en tid sedan jag skrev något nu. Tror det är dags för några rader om bloggen ska få behålla sin värdighet.

Jag kämpar på med livet i stort. Balanserar vardagsbestyren och försöker sköta både hem, jobb, universitetsstudier och kärlek någolunda. Maten sköter jag däremot inte. Väger för mycket igen, vilket känns jävligt jobbigt. Egentligen väger jag nog inte så mycket, men normalt BMI för mig är alldeles för mycket. Jag besökte min barnmorska för ett tag sedan (inte preggo - utan för årskontroll pga. p-piller) och i samband med detta ville hon mäta och väga mig. Hon frågade rakt ut tre gånger om jag inte hade ätstörningar. Nekade såklart, även om det hade kunnat vara intressant att se vad ett medgivande inneburit.

Känner mig rätt nollställd just nu. Ledsen för att jag inte vet vad jag ska ta mig till när det kommer till ett flertal relationer. Ledsen för att jag inte är smalare. Glad för att jag ändå sköter mig själv rätt bra i övrigt.

Och så kom det en äckeldag. Gröt till frukost, kollegorna lurar med mig på fine dining-lunch och så har jag ätit en glass ikväll. Önskar att jag kunde njuta.

Har en envis infektion i kroppen som hämmar mig från att träna. Tvingas därför hålla igen mycket på maten för att förhindra onödigt hårda tankar. Tror inte att jag skulle gå upp nämnvärt även om jag åt, men det har känts bättre att utesluta ändå.

Jag har alltid varit mer pro-ana än pro-hälsosam i huvudet. Även om detta varit en ofrivillig inställning till viktnedgång har det ändå gjort att jag fascinerats mer av de som kan stå emot mat än de som väljer att äta hälsosamt. Det är ju självklart en vidrig inställning, men så har det varit. Det jag nu börjat känna är att jag vill lämna ångestfyllda tonår bakom mig. Jag har varken ork eller tid till att "krångla" längre. Jag vet att jag inte kommer kunna bli av med min ätstörning på egen hand än på ett tag, men jag ska försöka knuffa den mot ett lite mer hållbart håll.

Ovan nämnda tankar gör att jag får en känsla av att jag sviker mig själv och vad jag kämpat för (att inte äta). Samtidigt vet jag att det inte är hållbart att "vara tonåring" till matsynen när man passerat 20-sträcket för ett tag sedan och därmed behöver kunna reda sig själv och lägga fokus på annat som är viktigare för livet och framtiden i stort.